Sonka.

Släktträffar i all ära men när kallpratet avtar, folk börjar slappna av i varandras närhet och det inte längre finns någon mat att peta i vill jag bara försvinna. Det är ju så att jag har fått stipendium idag för min insats i Samhällskunskap A. Jag var otroligt glad och stolt över mig själv ända tills jag fick veta att min kusin har fått motsvarande i Samhällskunskap B. Okej jättekul för henne och hon har verkligen förtjänat det, men hon lyfts alltid till skyarna medans jag får en klapp på ryggen. Hon får blommor och choklad och nya skor medans jag får ett Grattis-sms och ett "nu kan du ju köpa något fint för dina stipendiepengar". När vi satt och drck kaffe ville jag bara gråta. Emma fick äta sin choklad ifred med mamelucker på sig men jag kladdade ju för mycket, hade fula opassande kläder, sade fel ord, åt för mycket choklad och skrattade på fel ställen. Jag glider ju genom skolan på en räkmacka så jag klarar av lite trakasserier om det ena och det andra. Är det inte mitt yttre det är fel på är det hur jag är som person. Vad ska man göra åt det? Mamma säger bara att de gör de av kärlek. Men det är inte kärlek för mig kan jag säga. Jag vill bara stänga in mig i en låda och skicka iväg mig själv till Argentina. Jag kan inte ens ta emot stipendiet med en bra känsla i magen imorgon. Jag är ju bara fel. 

Uppladdning inför Siesta hela dagen. Det var inget tal om annat. Sticker ju i morgon kväll. EK och jag har gjort upp packlistor, inhandlingslistor och diskuterat fram och tillbaka huruvida var liggplatsen ska lokaliseras, vem vi ska sova bredvid och i vilken ände av campingen. Det är verkligen jättemånga som ska dit, både från Katte och min gamla skola. Lovely! Det kommer bli ball, utan tvekan. Underbart att EKs fina pappa ska köra oss upp också, det är ju bara för fantastiskt. 

Skulle hon vara grå och vit med en rosa nos och heta Misori. Hon skulle vara rätt så tjock och bara äta fisk från Island stekt i ljungfruolja. Hon skulle vara mycket renlig och alltid komma när man ropade på henne. Alla skulle älska henne, men hon skulle tycka om mig mest. Hon skulle sova i min säng om det regnade eller åskade men annars skulle hon klara sig bra själv. Om man skulle ha middag eller om man skulle ta med henne någonstans skulle hon ha en stor sidenroset runt halsen och hon skulle själv förstå hur fin hon var. Varje gång skulle hon ha en ny färg. Hon skulle vara väldigt busig men också lat. Hon skulle spinna finast i världen och aldrig döma mig för mina små konstigheter, hon skulle förstå mig helt och hållet. 

Min blogg är lite som terapi för mig. Här skriver jag ner det som inte riktigt får plats i mitt huvud. Inte förrän jag skrivit det kan jag släppa det och gå vidare. Det går helt enkelt inte. Så nu är det storstädning. 

Dags att avlasta bördorna på mina axlar. Nu avslöjar jag en väldigt konstig sak om mig. 

Powerwalk och Pilates-boll!

Jag glömde ju berätta om min kaotiska morgon! 

Själva tanken planterades redan i Söndag när jag spenderade dötiden mellan maskintvättarna med att kolla på gamla avsnitt av Sex and the City. Samantha skulle ta nakenfoto för att kunna blicka tillbaka som 80åring och tänka: 

Hej, nu har jag sprungit, lagat mat, pluggat, duschat, fixat musik till mamma och ätit russin. Wonderwoman är jag. Nu har jag ont i ryggen och skriver upp allt jag behöver göra. Jag måste verkligen hålla kontakten med en nära vän, men vad händer när denne vän blir ännu en punkt på Att Göra-listan?

Hej! Idag blir det utan tvekan en springtur. Jag måste! Dagen har varit fantastisk, jag var på UM istället för på Franskan och i matsalen hade jag underbar utsikt till både häger och vänster ( höger: ea  ; vänster: SS ) Mums. Jag vill bara bita SS i örat ibland. Både på gott och ont. Jag ska försöka få med kameran till skolan imorgon så jag kan ta en bild på min lilla lerskulptur jag gjort på Bilden. De verkade uppskattas sist. Jag har även gjort ett "bokomslag" och ett 3D rum som jag kan visa upp!