En fin liten historia om en fredagkväll...





I fredags var jag först hos JohA på en trevlig liten middag med bland andra NL, Emsen och Kuttz. Jag hade det mycket trevligt inbakad bland samtal om krigstekniker och SingStar innan jag tog pågatåget till Lund för att möta upp med EK och hennes lilla pojke Schäfern. På tåget skrev jag världens längsta sms till mamma om allt och ingenting, på riktigt. När vi alla träffades på Mejeriet i Lund pratade jag oavbrutet hela vägen till stationen och det var bland annat i denna ohindrade ström av ord som Schäfern fick sitt smeknamn.
 Vi bestämde oss för att ta en taxi till Svärds (höger) och vem körde taxin om inte en väldigt trevlig man som kallade sitt alter ego för Havre. Jag har aldrig haft så roligt i hela mitt liv, eller varit så rädd. Havre hade nämligen inte mindre än tre små uppstoppade ugglor i taxin, den tredje såg vi aldrig, och vi får säkert heller aldrig veta var den tog vägen. Ingen vet, helt enkelt. I alla fall, vi kom alltså fram, och hade jättekul. Vi dansade till gamla dängor som Bailando och Fame, träffade människor som drack ur påskägg och hade allmänt humöret på topp(ordsprutan Jag hade fortfarande svårt att kontrollerna min obehindade pladder men den smittade av sig i alla fall). När EK och Schäfern började bli alltför intima ute på gården såg jag SS stå en bit bort, fenetriskt knappande på sin brors mobiltelefon (med stegräknare). 
 Utan att tänka (eller med en hjärna smått dimmig efter lite tysk vodka) gick med bestämda kliv fram till SS och (eftersom vi är smått bekanta) gav honom en rejäl kram. Sedan pratade vi (om kanske mest jag) om allt och inget. Det blev väl mest ytligt pladder men det var inte tyst speciellt länge och i min tysk-vodka-dimmighet var jag glad, bekväm och otroligt snygg. Ni vet hur det är. Jag träffade många trevliga människor tillsammans med SS, bland annat trodde en (toppen)kille att jag var SS "flicka", och jag protesterade inte. Jag bjöd honom på en cigg istället. 
 När det började bli kyligt fick jag låna hans jacka, men när vi kom in tappade jag bort honom i folkvimlet. Inget vet var han tog vägen sen. Vi bytte nummer och när han drog hemåt tidigt, nykter och med en Elin-luktande jacka blev allt med ens lite tråkigare. Mer än så var det inte, ingen jordskredsseger precis, men Mumin kommer han alltid vara. Sitta och kolla på grovhångel är ingen höjdare och den påskäggsdrickande människan var som bortblåst. Kvällen var trevlig hur som helst och här är bevisen. Ont i ögonen? 













Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0