Sonka.

Ibland kan man inte annat än undra vad som gör människor till de dem är idag. Är det så att man föds in i en mall, så här är du- deal with it, eller är det så att man lär och lever efter livets hårda läxa?

Har det med ens uppväxt att göra, hur man blev uppfostrad och vilken roll ödet gav en?

Eller man kanske är nollställd när man kommer till världen, som ett vitt blankt papper som sedan fylls på med bokstäver, ord och meningar som gör en till den man är idag. Tankarna, handlingarna och ens livsvillkor formas utifrån vår egen tolkning och härdning av det som inträffat tidigare i våra liv.

Vad gör en människa till den person den är? Vad gör att jag är som jag är?

I Sverige har vi en oskriven norm att man alltid, och utan undantag, svarar "jo tack, det är bra med mig" om någon frågar oss hur vi mår. Det gör jag själv också. Det är inte ofta man är ärlig och stoltheten går nästan före allt, eller hur?

Varför lägger vi inte bara korten på bordet, sätter nyckeln i låstet och öppnar dörren? I de mest krävande situationer där ärligheten borde vara ett faktum, sitter man och "nej, men allt är väl frid och fröjd", bara för att den finns en stolthet att skydda, en gräns som inte får överskridas. Och när man väl tar steget, eller snarare språnget, ut i den fria ärligheten... varför känns det inte bra då?

Borde man inte vara stolt och känna att nu jävlar har jag rent mjöl i påsen!

Det är en svårt nöt att knäcka.