Sonka.

Släktträffar i all ära men när kallpratet avtar, folk börjar slappna av i varandras närhet och det inte längre finns någon mat att peta i vill jag bara försvinna. Det är ju så att jag har fått stipendium idag för min insats i Samhällskunskap A. Jag var otroligt glad och stolt över mig själv ända tills jag fick veta att min kusin har fått motsvarande i Samhällskunskap B. Okej jättekul för henne och hon har verkligen förtjänat det, men hon lyfts alltid till skyarna medans jag får en klapp på ryggen. Hon får blommor och choklad och nya skor medans jag får ett Grattis-sms och ett "nu kan du ju köpa något fint för dina stipendiepengar". När vi satt och drck kaffe ville jag bara gråta. Emma fick äta sin choklad ifred med mamelucker på sig men jag kladdade ju för mycket, hade fula opassande kläder, sade fel ord, åt för mycket choklad och skrattade på fel ställen. Jag glider ju genom skolan på en räkmacka så jag klarar av lite trakasserier om det ena och det andra. Är det inte mitt yttre det är fel på är det hur jag är som person. Vad ska man göra åt det? Mamma säger bara att de gör de av kärlek. Men det är inte kärlek för mig kan jag säga. Jag vill bara stänga in mig i en låda och skicka iväg mig själv till Argentina. Jag kan inte ens ta emot stipendiet med en bra känsla i magen imorgon. Jag är ju bara fel.