Sonka.

Hej. Förlåt för neförsbacken. Nu känns det mest som livet ändå är över så jag kan lika gärna blogga om det. Eller...?

Sitter och väntar på en paj. Det luktar lite paj nu.

Jag har sprungit runt hela dagen och sjungit om kackelackor och ropat SPRÄNGRISK! Det är vad som brukar hända när jag förstår att jag är ett förlorat barn. Berättade för mamma igår att jag kunde rymma när jag helst behagade. Hon gav mig tvåhundrariksdaler.

Nice.

Nu vill jag mata mig. Går sådär.

Vi ses. 


♥